Det nya livet med djur, död och växter
Sommaren 2021 stod jag på en balkong i en av Stockholms närförorter och grät när flyttbilen kom och hämtade våra saker för att köra dem 120 mil norrut. Vem hade tagit detta konstiga beslut? Hur skulle det gå för oss? Skulle vi hitta nya vänner? Skulle barnen trivas? Vi måste vara galna! VI MÅSTE VARA GALNA!
Gästskribent: Lisa Björk
Lisa Björk och Anders Ödling med barnen Greta och Valter. Foto: Minna Ridderstolpe
Snabbspola ett år framåt.
- Mamma, jag älskar mitt nya liv! Valter 8 år har haft höns i ett dygn. Livet är på topp. Att bo på landet möjliggör en del saker. Skaffa höns är en sån sak som plötsligt blev en angelägenhet för alla. Under året har vi förstått att höns är grejen, varit på studiebesök i ett par olika hönshus och sedan lokaliserat en hönsuppfödare därifrån vi hämtat hem sex stycken höns. Några med oklart kön. Valters ansikte strålar nu av glädje och leendet går från öra till öra. Nöjd över livet är bara förnamnet. Greta, 5 år, har utsett sig själv till första hönsskötare och skriker varje morgon att det är minsann hon som ska släppa ut dem, ingen annan! Nåde den som rör luckan! Sedan rusar hon ut till hönsgården, jagar ikapp Gullan, lyfter upp henne i famnen och myser med den mjuka guldfärgade dunbollen, som inte verkar ha något emot att vara i en klämmande barnfamn, innan hon släpps på fri fot med resten av flocken. Detta pågår hela sommaren fram tills dagarna blivit så mörka att det är jobbigt att stiga upp på morgonen. Mitt i allt har de små hönsen blivit stora och det är uppenbart att det är minst två tuppar. Som med brutala metoder våldför sig på de stackarns hönorna. Den ena ett riktigt kraftpaket, precis som man föreställer sig en tupp. Döden för en av dem kommer närmare och närmare utan att de vet om det. Tyvärr har hönsen blivit något av en intresseklubb i hela familjen och höjden av härlighet är att sitta med en kopp kaffe på verandan i solen och titta på hönsen när de springer runt på gården och letar mat. De är väldigt sociala och nyfikna. Det är så gulligt att ingen vill ta i avlivningsfrågan. Hur gör man ens?
Greta och Gullan. Foto: Lisa Björk
Tomatskörden exploderar i mitten på juli. Jag ser min mamma ge bort kilovis till besökare då vi inte längre kan kontrollera det. Jag känner mig lätt utbränd av odlingarna. Jag har under vintern sett på det mycket inspirerande programmet ”Hjälp, vi har skaffat bondgård!” som har inspirerat mig till att klicka hem mängder med frön för att ”testa på” att odla lite mer ”storskaligt”. Det vill säga mer än 5 krukor på en balkong. Det här ska ju ändå vara ”hållbart”. I lägenheten i stan hade vi påbörjat odlarlivet lite lätt men då utrymme och ljus var begränsat blev det inte så stora mängder. Nu finns det plötsligt enorma-så-långt-ögat-kan-nå-arealer och våra gröna fingrar får äntligen komma till sin rätt.
Jag lånar ännu fler odlingsböcker på biblioteket (som förövrigt är öppet även när det inte är personal där) om både dahlior, växtsätt och mat. Jag läser, inspireras och råkar beställa sånt som ska odlas i växtzon 1. Ops! Men ungefär där tar min tid slut när jobben helt plötsligt trillar in som aldrig förr.
Men vår personliga trädgårdsmästare a.k.a min mamma ser till att fröna kommer från påsar till kruka till växthus/pallkrage/åker. Dagen före midsommarafton får vi tillslut även ner ett gäng potatisar i jorden. Andra skulle säkert inte godkänt den högst tveksamma potatisåker som vi fick till, full med snö och oduglig jord. Potatis är ju trots allt A och O när man bor på landet och nu testar vi bara lite. Men det hårda arbetet bär skörd och från slutet på juni och fram till slutet på september är vi mer än självförsörjande på tomater, gurka och paprika. Från augusti blir vi även självförsörjande på ägg.
Som en liten trevlig julklapp berättar jag för mamma att odlingarna till sommaren kommer bli något större. Bara något. Vi har ju trots allt lite erfarenhet nu. Till denna nya nivå har jag varit tvungen att skapa en katalog med alla frön vi har. Hittills. Den är 28 sidor lång. Antalet tomatsorter ”råkade” bli 35. Mamma trädgårdsmästaren suckar. Säger att det låter väldigt jobbigt. Själv undrar jag hur det kunde bli såhär? När fick jag sån lust att odla? Är det ljuset, möjligheten, det häftiga i att se någonting växa för att sedan kunna ätas? Sant är i alla fall att Tornedalen har mycket bördiga jordar och jag har hört att det är som en egen liten växtzon här i dalen (officiellt tillhör vi växt zon 6). Större växthus måste vi definitivt ha. Råkade även se trailern till nästa säsong av ”Hjälp, vi har skaffat bondgård!” och ser att de bygger ett eget tunnelväxthus. Tankarna spinner redan. Too be continued om odlingarna kan jag väl kort konstatera.
När jag och min man flyttade från Norrbotten för 15 år sedan kunde jag aldrig tänka att vi skulle återvända. Snarare skulle vi flytta till varmare klimat och gotta oss i sol, hav och alltid kunna gå i shorts. Hur skönt?! Sen kom barnen och tanken på att flytta ”hem” grodde. Länge. Väldigt länge. Men det var på en behaglig distans. Vi hade ju kvar våra relativt fräscha föräldrar med stora gårdar och de starka familjebanden gjorde att vi ändå kunde få det där härliga fria livet på ungefär samtliga högtider, semestrar, föräldraledigheter; i princip alla längre ledigheter plus några extra helger. Vi spenderade ungefär en miljard kronor i bränsle för att köra upp och ner från stressig storstad till det som alltid räknats som det äkta hemmet.
Sen åkte vi tillbaka till stan och delade vitt och brett om hur bra vi haft det, hur härligt det är där uppe, hur mycket skoter, skidor och pulka vi åkt. Alla alltid sjukt avundsjuka. Och lägenheten kändes liten, trång och tråkigt. Sedan återgick vi till det vardagliga livet där man kunde spana på grannarna som duschade mitt emot, hade gångavstånd till välsorterad matbutik med kändisar mellan hyllorna och förskolan och skolan. Cykelavstånd till centrala Stockholm där det fanns museum och teatrar vi aldrig gick på. Man hade ju ändå aldrig tid. Visst ibland brann det bilar och ven kulor runt husknuten och helikoptrarna surrade ovanför i jakt på kriminella eller fotbollshuliganer vid närbelägna arenor. Men uppvuxen på landet och med grundtanken om att detta inte är vårt hem för evigt så var det mer spännande än hemskt.
Naturnära aktivitet. Foto: Lisa Björk
Ett år satte vi oss ner och skrev: mål - flytta hem till Norrbotten. Min man var rejält sugen på det. Gick t.o.m på arbetsintervjuer i Luleå. Åren gick och på jobbet fick han ett nej på att jobba på distans. ”Sånt gör vi inte här” var svaret. Ett år gick och en pandemi utbröt. Plötsligt jobbade alla på distans. Och det gick hur bra som helst.
Och plötsligt kom den där flyttbilen som tog våra grejer och lastade av dem 120 mil längre norrut. Ångesten som skapades av flytten gick över efter ett par månader. Innan flytten sa min svägerska, som nyss flyttat till Kalix älvdal, att en flytt endast kan utvärderas efter tre år. Det första året är som en smekmånad, allt är nytt och kul. Det andra året lär man känna nya människor och har kommit in i rutiner och efter det tredje året kan man avgöra om man vill bli kvar. Om det är pandemi, då får man ett fjärde år på sig att avgöra. Redan innan det första året var slut beslutade vi oss för att inte återvända och frågan var snarare, varför har vi inte flyttat hit tidigare?
“Här är man verkligen mån om de som flyttar in. Vi är inte en av många anonyma ansikten som i en storstad. Vi är betydelsefulla och vi bidrar.”
När vi flyttade till Risudden fick vi en inflyttningsblomma av byaföreningen. Både jag och min blev rörda till tårar. Här är man verkligen mån om de som flyttar in. Vi är inte en av många anonyma ansikten som i en storstad. Vi är betydelsefulla och vi bidrar. Mina värsta farhågor var att vi inte skulle ha någon att umgås med. Hur skulle det sociala umgänget vara? Lustigt nog har vi fått fler vänner på ett år än vi någonsin fick i Stockholm under tio år. Här kanske man måste vara engagerad i precis allt för att det ska rulla, men det ger så mycket mer.
Hur gick det med tuppen då? Efter en vecka med älgjakt hade man sett så mycket blod att det gick bra att ta hand om den också. Lugnet infann sig äntligen i hönsgården.
Nästa gång kan ni få läsa om när vi fick uppleva för första (och antagligen sista) gången vi fick bevittna en danspåle i mässing i slakthuset.
Lisa och Anders med barnen Valter och Greta flyttade tillbaka till Norrbotten efter 15 år. De bosatte sig i Lisas hemby Risudden som du kan läsa mer om här. Lisa arbetar som fotograf @lisabjorkphotography och Anders som Mechanical Engineer. Barnen är självutnämnda hönsskötare och älskar sitt nya liv i Tornedalen.