Två veckor in & jag fattar ingenting
Under 6 månader följer vi Matilda Mattsson Fröjd och Erik Wernerlich som provar på livet i glesbygden, vid Polcirkeln. Paret har flyttat från en lägenhet i Stockholm till ett hus i Tornedalen och delar med sig av sin livsstilsomställning.
Gästskribent: Matilda Mattsson Fröjd
”Hur känns det?” Mamma & pappa frågar, vännerna frågar, kollegorna frågar, bygrannarna frågar – ja till och med lokaltidningen frågar. Jag svarar att det känns bra. Hittills känns det bra. Men egentligen förstår jag ingenting.
Matilda och hunden Maya vid Soukolojärvi-skylten. Foto: Erik Wernerlich
Att det känns bra är sant. Det är en lyx att få bo i ett hus. Att ha en egen tomt. Att ha skogen just utanför dörren och att få se renar på ängen nedanför köksfönstret. Det är bättre än tv att titta på småfåglarna som vi matar i busken utanför och att se himlen skifta i alla nyanser av rosa varje kväll. Ljudbilden är en helt annan än vad både jag och mitt arma huvud är vana vid. Plötsligt har tunnelbanedån, grannens popmusik och rösterna från folk på gatan som brukade höras rakt in i vårt sovrum, bytts mot hundskall, fågelkvitter och tystnad. Visst hör jag en och annan bil. Visst hör jag barn som leker ibland. Men tystnaden är något helt annat.
Samtidigt är mycket samma. Jag kliver upp på morgonen och har morgonmöte med samma kollegor. Jag äter samma sak till frukost. Jag kokar kaffe i samma kaffebryggare och skriver mail på samma dator. På kvällarna, när vi inte orkar annat, ligger vi i samma soffa och tittar på samma tv-program och världen utanför skulle kunna se ut exakt hur som helst utan att vi märkt någon skillnad.
En dag i mitten av förra veckan slog det mig hur långt jag är hemifrån. Om vi tänker att hem är där jag kommer ifrån är det 104 mil till mammas och pappas trygga famn. Ja, jag är både en mors- och en farsgris trots mina 32 år. Samtidigt som två veckor från mamma och pappa inte är något ovanligt, blir det så påtagligt när de inte finns bara en timme bort som de gjort de senaste 13 åren. Om vi tänker att hem är där jag bott de senaste 10 åren är det 107 mil dit och det är en lång väg de gånger man vill ringa sin bästa vän och fråga om det är dags för ett lunchbad. Men det finns ju både bilar och flygplan så jag tror att jag kommer få träffa mina nära ganska snart.
“Det har aldrig hänt när jag flyttat tidigare, att jag blivit välkomnad så. Och det värmer ett hjärta som kanske blivit lite kallt av 13 år i Stockholm.”
Och samtidigt ser jag framför mig det äventyr vi är på. Jag förstår att för de människor som bor här är det självklart med renar på ängen, med tystnad, med fågelkvitter. Den magnifika naturen är kanske inte självklar men den finns alltid där. Och det är den jag ska lära känna, njuta av och uppleva. Förra veckan tog vi en tur till Luppioberget där vi gjorde upp en eld, stekte korv och njöt av utsikten. Det var den godaste korv med bröd jag ätit i hela mitt liv.
Matilda, Erik och hunden Maya på Luppioberget. Foto: Erik Wernerlich
Just när jag satt och skrev denna text knackade det på dörren. Utanför stod ett par från byn som önskade oss välkomna och lämnade en blomma. Det har aldrig hänt när jag flyttat tidigare, att jag blivit välkomnad så. Och det värmer ett hjärta som kanske blivit lite kallt av 13 år i Stockholm.
För att summera tankarna ur ett rörigt huvud kan jag säga att hittills känns det bra, men egentligen förstår jag ingenting. Och det är okej. Det får vara så ett tag.
Prova-på boendet är en en del i Hej Hembys kampanj Tjena Polcirkeln som marknadsför Övertorneå och Pajala kommun som platser att bo och verka på, samtidigt som det blir ett lärande för kommunerna i vad en inflyttad person utan anknytning i kommunen behöver och efterfrågar. Hyresgästerna bekostar flytt och hyra själva. Hej Hemby koordinerar samt erbjuder några upplevelser mot att hyresgästerna delar med sig av sin livsstilsomställning i sina digitala kanaler. Läs mer om kampanjen här: hejhemby.com/tjenapolcirkeln