Identitetslös i Tornedalen
Under 6 månader följer vi Matilda Mattsson Fröjd och Erik Wernerlich som provar på livet i glesbygden, vid Polcirkeln. Paret har flyttat från en lägenhet i Stockholm till ett hus i Tornedalen och delar med sig av sin livsstilsomställning.
Gästskribent: Matilda Mattsson Fröjd
Ja, det var så det kom att bli. Efter knappt en månad i Soukolojärvi försvann min plånbok. Putsväck. Spårlöst försvunnen. Den stod ingenstans att finna. Om jag förlustanmälde den? Spärrade mina kort? Anmälde mitt körkort som borttappat? Nej för bövelen!
Jag bor ju i hedersmannaland numer, här förutsätter jag att folk kommer och ringer på om de hittar en plånbok på gatan. Förlåt, jag menar i skogen, för det är troligare att jag tappade den där. Jag såg min plånbok för sista gången fredag den sjunde maj. Jag handlade älgskav och hämtade ut ett paket på ICA i Övertorneå. Sen körde jag raka vägen hem till Soukis. Ett par dagar gick. Det hann bli måndag innan jag började fundera över var min plånbok kunde vara. Jag letade förstrött i några jackor och tänkte att nåväl, den är väl någonstans.
Mamma och pappa kom på besök måndag kväll. Halleluja och hurra! Det var så fint att få ha dem här och bara rå om varandra i några dagar. Men många av er vet hur mammor kan vara. En försvunnen plånbok är inget du bara kan rycka på axlarna och säga ”nåväl” åt. Jag kan meddela att en sökinsats inleddes. Hus, bil och tomt genomsöktes med en precision som bara en fyrabarnsmor med år av erfarenhet kan uppbåda. Själv ringde jag ICA och hörde mig för hos grannen som skjutsat runt oss på sightseeing på söndagen. Inget resultat. Jag frågade till och med efter Saida på Instagram. Det visade sig att Saida inte längre finns med oss men jag fick telefonnummer till två av hennes barn. Jag vågade aldrig ringa. En vänlig Instagramföljare frågade en synsk kollega om råd. Kollegan såg en plånbok bland papper eller tidningar, så jag letade såklart igenom pappersåtervinningen – tyvärr utan resultat.
“Översvämningar är förresten ett vardagsproblem här uppe som sällan drabbar människor i Stockholm.”
Dagarna gick och dödsrycket skedde väl när jag drog med mig Erik ett varv runt Haapakylänsaari för att leta. Vi hade promenerat där söndagen den nionde maj och peppar, peppar så hann vi över en gång till innan vägbanken blev översvämmad. Översvämningar är förresten ett vardagsproblem här uppe som sällan drabbar människor i Stockholm. När plånboken fortsatt lös med sin frånvaro vek till och med jag in hovarna och gjorde vad jag gjort dag ett om jag bott kvar i Stockholm. Jag spärrade allt och kom sedan på att: nu är jag identitetslös. Mitt pass gick ut i mars och mitt körkort var min enda ID-handling.
Saken är att för att hämta ut ett nytt körkort måste du ha en giltig ID-handling. Det funkar inte med mobilt bank-id eller att någon intygar att du är du. Om du ska göra pass däremot, kan du använda din sambo som en väldigt otymplig men gullig ID-handling. Det blev en utflykt till Haparanda och passexpeditionen och just nu ligger ett sprillans nytt pass och väntar på mig hos polisen i Övertorneå. Kruxet är att de bara har öppet en dag i veckan, så jag får vara identitetslös ett tag till.
Vad jag har lärt mig?
Ha alltid dubbla ID-handlingar, håll koll på din börs & lita på folk i Tornedalen minst en och en halv vecka innan du spärrar dina kort. Var plånboken är har jag inte en jäkla aning om. Det är och förblir ett mysterium.
Prova-på boendet är en en del i Hej Hembys kampanj Tjena Polcirkeln som marknadsför Övertorneå och Pajala kommun som platser att bo och verka på, samtidigt som det blir ett lärande för kommunerna i vad en inflyttad person utan anknytning i kommunen behöver och efterfrågar. Hyresgästerna bekostar flytt och hyra själva. Hej Hemby koordinerar samt erbjuder några upplevelser mot att hyresgästerna delar med sig av sin livsstilsomställning i sina digitala kanaler. Läs mer om kampanjen här: hejhemby.com/tjenapolcirkeln