Konst och kultur på byn
Musiken dunkar i sommarnatten. Jag hör den på långt håll. Det är i slutet på juli, när allt blommar som mest, älven är varm och det är fortfarande ljust trots att det är mitt i natten. Grusplanen har börjat fyllas med folk. Stämningen är nervöst upprymd. Rök pyser ut från dörrspringorna i den lilla röda byggnaden mitt emot skolan. Det känns som att jag står utanför en klubb i Berlin, alla sjukt taggade på att få komma in och dansa. Det kan vara något mindre folk och kanske något högre medelålder. Men ändå.
Gästskribent: Lisa Björk
Lisa Björk och Anders Ödling med barnen Greta och Valter. Foto: Minna Ridderstolpe
Ett okänt men vänligt kvinnoansikte från ensemblen välkomnar mig. Hon ler och och jag ler tillbaka. Hon har så fina tänder. Med lätt hand föser hon mig mot den lilla röda byggnaden, a.k.a jaktlagets slakthus, därifrån musiken pumpar och röken pyser ut med hjälp av ordentliga rökmaskiner. Jag noterar att hon har pälsjacka. Den är kort. Det måste vara ganska varmt hinner jag tänka innan jag ser att hon inte har någonting under. Förutom ett litet förkläde som täcker, ja vadå. Hennes mage. När hon vänder sig om ser jag att pälsjackan slutar strax ovanför rumpan. Inga underbyxor. Jag skrattar lätt nervöst. He he he. Oklar över var jag ska titta. Jag blir lätt kallsvettig. Nu är jag långt utanför min comfortbox. Med stora ögon ser jag dörren dras undan och ännu mer rök pyser ut.
En danspåle i mässing uppenbarar sig. Precis vad vi har blivit lovade, eller lockade med. Men nu kommer också insikten om att vi är helt omedvetna om vad vi står inför. Den nästan-nakna-kvinnan står där och välkomnar oss igen. Hon möter mitt ansikte. Denna gång med uppspärrad käft. Med hjälp av en sån där stålställning som spärrar upp käften hos tandläkaren. Det ser inte klokt ut. Jag skrattar ännu mer nervöst. He he he. Nu finns det ingen återvändo. Det är bara att kliva in.
Klockan är 00.29 den 24 juli och vi har blivit kallade, eller inbjudna, till veckans final på scenkonstfestivalen som har gått parallellt med den traditionsenliga Risudden-veckan. Endast de som har ett öppet sinne är där. Plus några som ännu inte hört talas om Risuddens ökända scenkonst.
“Jag skrattar lätt nervöst. He he he. Oklar över var jag ska titta. Jag blir lätt kallsvettig. Nu är jag långt utanför min comfortbox. Med stora ögon ser jag dörren dras undan och ännu mer rök pyser ut. ”
Institutet. Foto: Lisa Björk
Finlands HETASTE scenkonstkollektiv, 4 Floors of Whores (det går jättebra att googla dem), ska premiärspela "Garden of Earthly Delights". Allt vi vet vid tillfället är att veckan varit minst sagt speciell med bland annat en vuxen Pippi Långstrump vandrande genom byn varje dag, gravar med Annika och Tommy, makaber performans om svensk vård etc. Att sedan avsluta med en grupp som heter som de heter och spelar mitt i natten i byns slakthus. Ja det kan man bara inte missa för allt i världen.
Timmarna innan har vi dansat oss svettiga i byns danshall till tonerna av några av byns bästa musiker, delar av dem, eller i alla fall en, spelar i ett av landets största rockband; Mando Diao. Man kan säga att det även är hög nivå på musiken denna vecka.
Foto: Lisa Björk
Nu sitter vi 30 personer mycket tätt på träbänkar inne i den något svala slakthuset, blir serverade starka alkoholhaltiga drycker (säkert för att lösa upp våra sinnen) av en kvinna i kort pälsjacka och litet förkläde. Jag hör flera nervösa fnitter när hon sträcker sig över första raden.
En timme senare har vi bevittnat något oklart. Mycket hög konstnärlig nivå, ja ingen tvekan om det. Men vad var det vi såg? Något explicit; En mänsklig boll av två, tre människor rullade genom ”scenen”, dans på pålen, män som gungar in i publiken. Alla självklart nakna. Men med ett litet förkläde för sitt kön. Detta samtidigt som samma föreställning pågår på flera olika skärmar fast i ett annat format och i en annan tid. Alla ”scener” smälter snyggt in i varandra. Surrealistiskt och explicit, långt utanför boxen och mycket fascinerande. Ja vad ska man säga, med den erfarenheten vi har av Institutet Vitsaniemi sedan tidigare så är vi ändå inte förvånade, däremot lätt chockade, när vi kliver ut ur rökdimman.
– Kanske en öl passar bra nu för att smälta det vi nyss såg, råder Institutets konstnärlige ledare Marcus Öhrn. Jag tar tacksamt emot den. Jag tror ingen vågade ta bilder.
David Väyrynen . Foto: Lisa Björk
När vi förde diskussioner hemma om en flytt norrut var en av huvudpunkterna konst och kultur. Det är ett ganska brett ämne om vad det innefattar men viktigt för hela vår familj att kunna få uppleva och ta del av olika typer och på flera olika sätt, i vårt närområde. Och det får vi. Sedan ett antal år tillbaka planeras en konsthall som ska kunna visa verk med hög internationell nivå. Arbetet med detta leds sedan några månader tillbaka av nyinflyttade Theodor Ringborg, bland annat listad som en av konstvärldens mest inflytelserika personer. Inte illa för vår lilla by (och grannby där han och hans familj faktiskt bor).
Under nyårshelgen hade vi gångavstånd (eller vi tog faktiskt skotern) till två videoinstallationer, varav en av dem stod utomhus i snön med älven och natthimlen som bakgrund. Unikt, häftigt och en ynnest att kunna få uppleva det på gångavstånd från sitt hem. Gratis dessutom.
Visning av Superflex - Flooded McDonald's. Foto: Lisa Björk
Jag hoppas att inom en snar framtid kunna promenera/ta sparken till champagnebruncher och sedan insupa både Nils Nilsson Skum och Helmer Osslund. Inga sådana verk kan visas norr om Gävle på grund av avsaknaden av fullgoda skalskydd och klimatanläggning, ännu.
Annat var det 1965 när Kiruna Stadshus var värd för en stor Picassoutställning med över 100 målningar, teckningar och skulpturer. I samband med detta planerades även en över 30 meter hög skulptur av Picasso som skulle utgöra entrén till ett samiskt konst- och kulturmuseum. Projektet blev dock aldrig förverkligat och vad jag förstår berodde det på att de aldrig kunde bestämma sig för vilket material som skulle användas i skulpturen. Det som däremot hann förverkligas är den betydligt mindre förlagan till jätteskulpturen. Har vi tur får vi inom kort se den i Risudden.. troligtvis i augusti.
Ett av målen med Picassoutställningen var att vinna gehör hos en bred allmänhet. En kopia av Picassos Guernica visas för arbetarna i en av LKAB:s matsalar i Kirunavaaragruvan av tjänstemän från Nationalmuseum, Stockholm, Kiruna, 1965.
Foto: Börje Rönnberg, Kiruna kommuns bildarkiv
Men än så länge är det den experimentella teatergruppen Institutet som gör mest intryck. Grundaren Marcus Öhrn har rötterna i Tornedalen och valde att flytta hit verksamheten från Berlin när han hörde talas om konsthallen. Idag får vi som är boende i byn med jämna mellanrum se både premiärföreställningar och vara testpublik för nya uppsättningar som ska ut i Europa på turné. En gång per år arrangerar de en scenkonstfestival och i sommar kan du boka in datumen 11-13 augusti för att få uppleva något utanför det vanliga. Temat i år är ”Norrbottens teknologiska megasystem”; namnet på de inrättningar som byggdes vid förra seklet: malmfälten, malmbanan, malmhamnen, Porjus kraftstation och Bodens fästning och som kom att förändra utvecklingen i Norrbotten för gott. Genom föreställningar, filmvisningar, konserter och performances kommer Institutet och de inbjudna konstnärerna belysa den pågående samhällsförändringen i Norrbotten.
Jag vet redan att en föreställning består av en naken person i en bur...
Lisa och Anders med barnen Valter och Greta flyttade tillbaka till Norrbotten efter 15 år. De bosatte sig i Lisas hemby Risudden som du kan läsa mer om här. Lisa arbetar som fotograf @lisabjorkphotography och Anders som Mechanical Engineer. Här kan du läsa familjens första blogginlägg