Från vild tanke till att förverkliga en dröm
Fram till maj 2022 följer vi familjen Uittenbogaard som provar på livet i glesbygden, vid Polcirkeln. Familjen har flyttat från en lägenhet i Stockholm till ett hus i Tornedalen och delar med sig av sin livsstilsomställning.
Gästskribenter: Katarina och Cornelis Uittenbogaard
När du får en trisslott. Vad gör du? Du skrapar med önskan om att skrapa fram en miljonvinst. Kanske du tvivlar fortfarande på om det ens låter klokt alls att göra det, men du gör det ändå. I ditt huvud är du redan en miljonär som bestämmer sig om hur man kommer använda priset. Hej Hemby och projektet Tjena Polcirkeln var som en trisslott för oss. Vi vann inte priset. Men det som hände senare är en berättelse om hur en gnista till idén växer upp till en dröm och drömmen förvandlas till verklighet om man håller fast vid den och inte släpper.
För ett år sedan hade vi inte ens tänkt att om ett år skulle vi flytta och bo i Norrland. Det fanns inte ens på kartan. Vi hade våra vardagliga liv i en av Stockholms grannkommuner – ute i skärgården i Gustavsberg. Dit åker Stockholmare ut på lov och kallar det för ’vild natur’. Själv spenderade vi sällan lov där, men alltid drog vidare norrut. Ibland var det Dalarna, eller ännu högre upp; så högt som man kunde ta sig med två barn i bilen på en dag - Åre. För oss fanns det alltid något obeskrivligt, nästan en mystisk charm i att åka norrut.
Familjen Uittenbogaard efter korv-vinst på tipspromenad runt Särkijärvi i Övertorneå. Foto: Katarina Uittenbogaard
Den första tröskeln som vi behövde ta oss över var att vår gemensamma dröm inte blev så varmt bemött eller riktigt förstått av våra nära och kära. När man hör namnen Övertorneå och Pajala och flyttar fingret upp på kartan hamnar man plötsligt på samma breddgrad som Alaska, Island eller Grönland, vilket bildar en viss uppfattning av stället. Det verkade vara lite chockerande för vissa. Dock fick vi otroligt fint stöd av våra vänner som hejade på oss och stöttade med varma ord och personliga familjeberättelser kopplade till livet i Norrland.
“När man hör namnen Övertorneå och Pajala och flyttar fingret upp på kartan hamnar man plötsligt på samma breddgrad som Alaska, Island eller Grönland, vilket bildar en viss uppfattning av stället.”
Blev det precis som vi har tänkt oss? En extrem upplevelse, helt annorlunda från vad vi kände, ett äventyr som man gör en gång i livet? Nej. När vi anlände hit då slogs vi båda av en konstig känsla. Hemkänslan. Området vi flyttade till liknar på många sätt områden både i Polen och i Nederländerna där vi växte upp. Vi har inga rötter här i Tornedalen, inte ens i Sverige; vi kände ingen här uppe förutom den korta, digitala bekantskapen med Hej Hemby. Så den hemkänslan är på sätt och viss rätt så underlig, men den finns.
Icke desto mindre, är kontrasterna mellan de två vardagliga liven påtagliga och stora. Vi flyttade från Sveriges största stad till glesbygd; från 75 kvm lägenhet till 180 kvm hus med trädgård och bastu. Huset, byggt på 80-talet, har sin charmiga själ, är väldigt bra underhållet och belägen i det finna villaområdet väster om Övertorneå centrum – i Turovaara. Båda barnen började i en ny skola och förskola, vilket blev en mycket mindre utmaning än vi förväntade oss. De landade tryggt i den nya omgivningen, blev varmt bemötta av klasskompisar, lärare och grannbarnen. Så klart saknar de ibland sina gamla kompisar och fröknar, men om man tittar på det rent objektivt – de hanterar den stora omställningen otroligt bra! Hemma fick de plats, större utrymme: att andas, att leka, att vara kreativa, att bearbeta sina känslor.
“Båda barnen började i en ny skola och förskola, vilket blev en mycket mindre utmaning än vi förväntade oss. Hemma fick de plats, större utrymme: att andas, att leka, att vara kreativa, att bearbeta sina känslor.”
Cornelis och Kasper gör kokkaffe vid naturreservatet Vasikkavuoma i Pajala kommun. Foto: Katarina Uittenbogaard
Familjen Uittenbogaard gör en runda och hälsar på i sitt nya kvarter. Foto: Katarina Uittenbogaard
Förutom de självklara, praktiska skillnaderna, är anonymiteten, eller hellre brist på den, det som skiljer sig mest från det livet vi hade. Alla känner ju alla. Personliga kontakter och samtal ligger till grund för allt. Informationen sprider sig genom grannar, bekanta, vänner – helst muntlig. Och många kan uppleva det som en nackdel, medan för oss känns det inte alls som det. Att alla vet någonting om alla är ju en fördel då det bygger på gemenskap. Speciellt när det sista halvåret visade oss den mörkare sidan av hur stadslivet kan se ut… Där en bor i flerfamiljshus, utan att känna till sina grannar, utan att veta vad det är som pågår på andra sidan väggen. Här känns det att människor stöttar varandra, bryr sig, står till hjälps när något händer. Och det tar säkert tid att smälta första isen och skapa kontakter, men då brukar de vara äkta kontakter för livet.
Den andra stora skillnaden är avstånden. Det är inte bara 10-15 minuters restider vi pratar om. Här tar allting tid. Man kan inte ta sig till klädaffären på en kort stund. Det tar ungefär 1 timme att köra ner till Haparanda, där man kan hitta större affärer. Och det kan vara brutalt om man tänker från småbarnsfamilj perspektiv – när man behöver till exempel akuthandla. Å andra sidan går de flesta situationerna att lösa genom att man planerar medvetet i förväg.
Nu lever vi vår dröm, vad gör man för att inte vakna till? Då måste man under den här korta tiden skapa förutsättningar för framtiden. Och det är ju här den svåra delen kommer in – att hitta balansen i vardagen, att få ihop alla pusselbitar. Vi få lära oss så mycket vi kan under den projekttiden om den lokala kulturen, uppleva det norrländska livet och samhället, samtidigt som vi måste hitta jobbmöjligheter för att skapa oss en framtid här. Men redan nu, efter den korta tiden, (för nu har det bara gått en månad att vi bor här), känns det att vi alla började sprida våra vingar, vi började andas. Hemkänslan finns här, barnen trivs riktigt bra - de två pusselbitarna finns redan på plats…
Med vår motivation och determination kan vi flytta berg. Det gäller att sätta fingret på vad det är vi egentligen drömmer om och sedan ta steg efter steg fram och inte ge upp.
Katarina och Cornelis Uittenbogaard njuter av norrskenet utanför utebastun i trädgården. Foto: Familjen Uittenbogaard
Prova på-kampanjen Värva en ny bybo är dels ett sätt att undersöka fastighetsägares och kommunbors drivkrafter för att locka fler inflyttare, dels ett sätt för Övertorneå och Pajala kommun att marknadsföra sig som platser att bo och verka på. Samtidigt blir det ett lärande och utveckling för kommunerna i vad en inflyttad familj utan anknytning i kommunen behöver och efterfrågar. Hyresgästerna bekostar flytt och hyra själva. Hej Hemby finns som stöd till både hyresvärd och hyresgäst, samt erbjuder några upplevelser mot att hyresgästerna delar med sig av sin livsstilsomställning i sina digitala kanaler och på hejhemby.com. Läs mer om kampanjen här: hejhemby.com/varvaenbybo